Blogginlägg E: The Elements of Journalism. Vilken roll har journalistiken?

Anders Mildner skrev igår i SvD om tidningsredaktionen som den sociala platsen som byggdes bort. Han berättar om när tidningen fanns som en fysisk plats som gick att besöka. Numera ligger den bakom låsta dörrar och bevakande receptionister.

Jag inbillar mig också att journalisterna i tidernas, eller kanske snarare tidningens, begynnelse rörde sig mer ute bland folk. Båda dessa företeelser ledde till möten och insamlande av intressant information som ibland kunde leda till artiklar.

Information slutar aldrig att leta sig fram även om spridningsförfarandet förändras. Bill Kovach och Tom Rosenstiel nämner de grekiska torgen som föregångare till dagens tidningar. Och inte heller när tidningarna låste sina redaktioner slutade folket att nå ut med sina nyheter. De började helt enkelt publicera dem själva.

Där journalisten och redaktören förut sållade i nyhetsflödet är det nu helt öppet för alla och envar att skriva precis vad som faller dem in. På gott och ont kan man väl säga. Visst är det en fantastisk frihet, men det blir till stor del upp till läsaren att bedöma vad som är sant och risken är alltid att någon oskyldig hängs ut.

Ändå ser jag trovärdigheten på bloggar, nättidningar och liknande som ett ganska litet problem. Jag tror att de flesta vid det här laget har lärt sig att kritiskt granska källan och att ta personliga åsikter för vad de är. Bill Kovach och Tom Rosenstiel berömmer dessutom många nätpublicister för att länka till källan för det de reagerar på och skriver om. Och så är det med det skrivna mediet: det leder ändå till viss spårbarhet och möjlighet att kommentera och det publiceras oftast med viss eftertänksamhet.

Något annat som också är ett relativt nytt fenomen som tas upp i boken The Elements of Journalism är talkshows och direktsända intervjuer. När en kanske inte helt medievan person utsätts för en massa frågor från en journalist framför en mikrofon och en kamera finns det inte alltid tid för eftertanke. Jag minns att min syster efter en sådan situation mådde hemskt dåligt och helst inte ville gå tillbaka till jobbet eftersom hon inte riktigt visste om hon stod för det hon sagt i tjänstens namn.

Bill Kovach och Tom Rosenstiel berättar i boken om en man som blir felaktigt beskylld för att ha försökt att skrämma en kvinna till tystnad och efter detta blir förföljd och mordhotad. Slutsatsen att det är han dras genom journalistens frågor och intervjupersonens undvikande svar. I sådana här situationer måste journalister hållas ansvariga. Att ställa frågor som kan misstolkas som påståenden är över gränsen för vad som kan räknas som god journalistik.

Blogginlägg D: Risk- och larmjournalistik

Vi har inte vaccinerat oss mot svininfluensan. Min make och jag diskuterade igenom saken och beslutade oss för att avstå. Det kändes inte som ett av de större beslut vi tagit. Vi väljer åt våra barn hela tiden: vilken förskola de ska gå i, när de ska få börja äta godis, vad de får se på teve och en massa annat.

Inget annat beslut har dock upplevts lika provocerande av folk omkring oss. Vi upplevdes som oansvariga. Inte bara mot våra barn utan också för att vi inte ställde upp på den solidariska handlingen att vaccinera oss för våra medmänniskors skull. Jag försökte undvika ämnet eftersom jag visste att jag skulle bli ifrågasatt, men under flera veckor tror jag inte att jag lyckades ta mig igenom ett enda samtal utan att svininfluensan kom upp.

Min pappa bor i Köpenhamn och strax innan vi skulle träffas och fira jul ringde han och berättade att de inte var vaccinerade. De hade inte övervägt det alls. I Danmark talades det knappt om svininfluensan, men hans svenska vänner hade sagt till honom att han borde ta sprutan när han skulle träffa vår yngsta dotter som själv var för liten för att få den.

Jag ser en mycket tydlig koppling mellan medierapporteringen och rädslan för svininfluensan. I Sverige skrevs det spaltmeter dagligen om sjukdomen medan det i Danmark knappast rapporterades alls. Själv upplevde jag larmen som överdrivna eftersom det var så få allvarliga fall i Sverige, men ändå kan jag gissa mig till att massvaccineringen också bidrog till att smittan avtog så snabbt. Därför vill jag inte dra slutsatsen att det var ett falsklarm. Däremot tycker jag att larmet fick alldeles för stort inflytande över folks beteenden. En bekant upplevde en nästan hotfull stämning på gatan där de bor. Hon hävdar att hennes barn inte fick leka med grannarnas på grund av att de inte var vaccinerade.

Media anses ha ett informationsansvar. Utifrån detta tycker jag att det var riktigt att informera om influensans spridning och de allvarliga fall som fanns i vår närhet. Samtidigt vill varje tidning eller annan mediekanal komma med sin egen vinkling och allra helst en egen nyhet. Där är gränsen hårfin till att det blir uppblåst och överdrivet. I sådana här fall önskar jag att media ville frångå strävan att rapportera nytt och uppseendeväckande och hålla sig till torra fakta. Då skulle influensan inte behövt ta lika stort utrymme i nyhesflödet och kanske inte heller i folks medvetande.

Blogginlägg C: Om fakta och fiktion i journalistiken

Jag minns att det var ett herrans liv om Åsne Seierstads bok Bokhandlaren i Kabul när den kom ut. Om jag inte minns fel stämde bokhandlaren, i boken kallad Sultan Khan, författaren. Det är inte förvånande. Här har han öppnat sitt hem och sagt åt sina familjemedlemmar att tillfredsställa alla hennes önskningar och så porträtterar hon honom som något av en grym härskare som resten av familjen lever sina liv för att behaga.

Hur kan man veta vilken historia som är sann? Finns det egentligen någon sanning? Går inte allt vi upplever, betraktar och hör talas om igenom vår egen subjektiva process och tolkas utifrån våra tidigare erfarenheter? Givetvis skulle boken var annorlunda om någon annan hade skrivit den. Det här är Åsnes historia som hon berättar utifrån sina västerländska värderingar och tankar. Den är troligtvis mer lik den uppfattning jag själv skulle bilda mig på plats än den syn som Sultan Khan har på saken.

Åsne Seierstad ger människorna i boken liv genom tankar och känslor. Dessa har hon fått återberättade för sig, men ordval och nyanser är såklart fiktion. Det är så historien blir levande och tillgänglig. Jag har till exempel många gånger hört talas om hur varm och otymplig burkhan är, men aldrig förut har jag levt mig in i hur det är att gå på marknaden i den och bara känna igen sina medsystrar på skorna. Med tunnelseende dessutom.

Det är svårt att inte engageras i yngsta dottern Leilas öde. Genom sin plats i barnaskaran har hon blivit familjens tjänare. Hon får stor plats i boken och de detaljerade beskrivningarna av hennes vardag gör att jag som läsare får fakta som aldrig framkommer i en vanlig tidningsartikel. Tänk till exempel att Leila aldrig har varit ensam! Alltid har hon familjemedlemmar omkring sig där hemma och ska hon gå ett ärende måste hon ta med sig en grannpojke.

Åsne Seierstad är tydlig i sitt förord med vilka händelser hon själv har upplevt och vilka hon har fått återberättade för sig. Hon har enligt egen utsago inte tagit med sådant som människorna har bett henne att inte skriva. Ändå har hon valt att anonymisera familjen för att hon tyckte att det kändes riktigt. Det tycker jag är vettigt eftersom boken är hennes skildring och personerna inte har fått chansen att säga sitt om innehållet i boken.

I övrigt tycker jag inte att det är så noga om varje detalj är helt med sanningen överensstämmande. Fiktion är ofta en sammanställning av flera verkliga händelser. Har det inte hänt i familjen Khan så har det säkert hänt någon annanstans.

Blogginlägg B: Pressetik

Jag läser inte kvällstidningar. Jag blir bara upprörd. De är fyllda av vinklade rubriker om kända personer, snaskigt rotande i folks privatliv och gottande i andras olycka.

Allt för att locka läsare. Mig avskräcker de bara.

För att ge er läsare ett exempel på vad jag menar behöver jag inte leta. Jag knappar bara in aftonbladets adress i min webbläsare och möts direkt av en pressetiskt rent förkastlig artikel längst upp i flödet.

Just den här dagen bjuder aftonbladet på snaskig läsning om tragedin i Vollsjö. Med den klassiska studentbilden får vi känslan av att 19-åriga Lottie är en duktig och ordentlig flicka med framtiden för sig medan hennes 15-årige bror på brottslingars sätt går i handfängsel med ansiktet täckt av förvrängda pixlar.

Som att det skulle hjälpa att inte publicera broderns bild i det här läget! Hela familjen är redan utpekad i och med bilden på Lottie. Och publiceringen av hennes namn dessutom. Jag kan inte se att aftonbladet har visat "brotts- och olycksoffer och deras anhöriga största möjliga hänsyn". Även om tingsrätten anser pojken skyldig så är han också anhörig och dessutom minderårig, vilket borde ge upphov till än mer försiktighet. Sedan finns det ytterligare syskon, föräldrar och andra berörda som är dubbelt drabbade i den här tragedin.

Nu kanske ni har förletts att tro att artikeln handlar om mordet eller rättegången? Nejdå, själva nyheten i denna artikel är att familjen är splittrad och inte kan enas om hur Lottie ska begravas. Rubriken skriker ut att barnen inte vill bo kvar hemma. Hur rimmar det med att inte "kränka privatlivets helgd"?

Var finns allmänintresset i den här artikeln? Var finns dess existensberättigande?

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering

Jag läste i veckan att SvD och Aftonbladet flyttar till nya lokaler. Artikeln var publicerad i SvD och jag gissar att en liknande fanns i nämnda kvällstidning.
Någon annan plats i media har jag svårt att tro att informationen fick. Jag skriver avsiktligt informationen för jag är ganska tveksam till att kalla det nyhet. En skruvad variant av vad Göran Rosenberg kallar mediahändelse är vad det är. Hade inte SvD och Aftonbladet funnits hade de såklart inte kunnat rapportera om händelsen, men då hade den heller inte hänt.

Mediahändelser får ganska stort utrymme i SvD. Titt som tätt kan man läsa om hur tidningen har blivit belönad med priser för sitt innehåll och sin design eller hur tidningens medarbetare har fått utmärkelser för artiklar eller fotografier.
Senast i veckan var det Mats-Eric Nilsson som fick Nationalencyklopedins stora kunskapspris för sin insats att sprida kunskap om livsmedelsindustrin och tillsatser i mat.

Det här med mat och klimat får allt mer utrymme i SvD. Av samma anledning som Mats-Eric Nilsson får pris kan tänkas. Det är ämnen som ligger i tiden, som intresserar och engagerar människor. Erik Fichtelius menar att klimatförändringen är en tendensnyhet som blivit en händelsenyhet. Det samma kan sägas om livsmedelsfrågor.
Senast idag domineras ett av de första uppslagen i SvD av artiklarna Framgång för närodlad mat och Oro för hav tömda på fisk. I inget av fallen har det egentligen hänt något speciellt just nu, men det finns ett stort allmänintresse och tidningen kan sägas ha lite av informationsplikt, som Per Andersson-Ek et al. uttrycker det. Fichtelius benämner det relevans; att det skall ha betydelse för medborgarna att förstå sin omvärld och fånga de stora utvecklingstendenserna.
Båda artiklerna har såklart utlösande faktorer. I det första fallet handlar det om en ny kartläggning av hur kommunerna satsar på närproducerad mat och i det andra om en film om världshavens fiskbestånd som har premiär på måndag. Detta blir med Fichtelius ord krokar som gör det möjligt att rapportera om företeelserna.

Äntligen!

Jag har funderat och velat. Jag har tvekat och våndats. Jag har äntligen bestämt mig. Jag skapar en ny blogg till journalistikkursen.

Ett trivialt beslut kan tyckas, men med många funderingar kring det privata och integriteten för min del.

Hjärligt välkomna till den här bloggen! Vill ni läsa mer av mig är ni välkomna att mejla och på så vis få tillgång till min mindre officiella blogg.