Anders Mildner skrev igår i SvD om tidningsredaktionen som den sociala platsen som byggdes bort. Han berättar om när tidningen fanns som en fysisk plats som gick att besöka. Numera ligger den bakom låsta dörrar och bevakande receptionister.
Jag inbillar mig också att journalisterna i tidernas, eller kanske snarare tidningens, begynnelse rörde sig mer ute bland folk. Båda dessa företeelser ledde till möten och insamlande av intressant information som ibland kunde leda till artiklar.
Information slutar aldrig att leta sig fram även om spridningsförfarandet förändras. Bill Kovach och Tom Rosenstiel nämner de grekiska torgen som föregångare till dagens tidningar. Och inte heller när tidningarna låste sina redaktioner slutade folket att nå ut med sina nyheter. De började helt enkelt publicera dem själva.
Där journalisten och redaktören förut sållade i nyhetsflödet är det nu helt öppet för alla och envar att skriva precis vad som faller dem in. På gott och ont kan man väl säga. Visst är det en fantastisk frihet, men det blir till stor del upp till läsaren att bedöma vad som är sant och risken är alltid att någon oskyldig hängs ut.
Ändå ser jag trovärdigheten på bloggar, nättidningar och liknande som ett ganska litet problem. Jag tror att de flesta vid det här laget har lärt sig att kritiskt granska källan och att ta personliga åsikter för vad de är. Bill Kovach och Tom Rosenstiel berömmer dessutom många nätpublicister för att länka till källan för det de reagerar på och skriver om. Och så är det med det skrivna mediet: det leder ändå till viss spårbarhet och möjlighet att kommentera och det publiceras oftast med viss eftertänksamhet.
Något annat som också är ett relativt nytt fenomen som tas upp i boken The Elements of Journalism är talkshows och direktsända intervjuer. När en kanske inte helt medievan person utsätts för en massa frågor från en journalist framför en mikrofon och en kamera finns det inte alltid tid för eftertanke. Jag minns att min syster efter en sådan situation mådde hemskt dåligt och helst inte ville gå tillbaka till jobbet eftersom hon inte riktigt visste om hon stod för det hon sagt i tjänstens namn.
Bill Kovach och Tom Rosenstiel berättar i boken om en man som blir felaktigt beskylld för att ha försökt att skrämma en kvinna till tystnad och efter detta blir förföljd och mordhotad. Slutsatsen att det är han dras genom journalistens frågor och intervjupersonens undvikande svar. I sådana här situationer måste journalister hållas ansvariga. Att ställa frågor som kan misstolkas som påståenden är över gränsen för vad som kan räknas som god journalistik.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra och läsvärt blogginlägg!
SvaraRaderaDock... det där med hur källkritiska vi egentligen är... jag är inte helt säker på att vi är så kritiskt granskande som vi kanske tror oss vara. Befinner mig själv ute på praktik på en gymnasieskola - som svensklärare - just nu; och är det någonting elever inte alltid har lätt att greppa är att första bästa google-resultat inte alltid är helt tillförlitlig. Kanske görs det av ren "trötthet". Men också det kan ju vara ett problem när vi av bekvämlighet nöjer oss med tveksamma källor?
Det du skriver om direktsända intervjuer (och liknande) håller jag helt med om. Man blir helt klart mer koncentrerad på att överhuvudtaget svara än att svara bra!
Intressant inlägg, Lisa! Du tar upp flera intressanta frågor.
SvaraRaderaJag trodde nog, som du, att de flesta som läser sociala medier är kritiska på ett sunt sätt. Men om det är som Jakob skriver i sin kommentar, att ungdomar i gymnasiet är för "lata" för att ifrågasätta sådant de läser på webben, då är den "fria journalistiken" ute på riktigt hal is.
Och jag håller fullständigt med dig angående oförberedda intervjuer. Det är otäckt hur vissa journalister är ute efter skandaler och smaskiga misstag för att öka försäljningen eller tittarsiffrorna.
/Nina Z
Det här med skolungdomars ev. brist på källkritik tror jag inte behöver vara något unikt för just dem. Jag har flera gånger förvånats över att läsa "Källa: Wikipedia" till artiklar, reportage och faktarutor i tidningar. Sen när blev Wikipedia, där texter kan modifieras av precis vem som helst, en tillförlitlig källa där journalister hämtar information? Jag tror att vi verkligen behöver akta oss för den sortens acceptans/brist på källkritik, när medielandskapet ser ut som det gör.
SvaraRaderaJag känner väl igen det du skriver om tv-intervjuer. Jag har själv jobbat som tv-reporter och man märker mycket väl skillnader mellan medietränade personer och "vanliga dödliga". Flera gånger har det hänt att folk i stundens hetta ex. råkat säga fel eller konstigheter, och då gäller det att i redigeringen efteråt inte bara vara journalistiskt korrekt, utan att visa medmänsklighet och inte göra bort personer bara för att få ett smaskigt inslag. En sådan avvägning blev det när jag intervjuade en veterinär i samband med "grishållningsskandalen" förra året, och denne började storgråta. I inslaget valde vi att ha med några tårar, då det hela var väldigt rörande, men vi lät honom inte sitta där och hulka framför kameran liksom. Det handlar om avvägningar hela tiden.
Bra och tänkvärt inlägg!